En kille med en svallande hårman står framför mig . Han skulle kunna växa upp till en riktig heartbreaker i rocksvängen. Undrar om han är medveten om det? Förmodligen inte. Här inne befinner sig de alternativa, de som inte passar in eller vill passa in. Jag känner igen mig i den där masken av nitar och svart smink. Den hårda ”du förstår inte mig”-ytan. De flesta ser ut som mini-kopior av människor jag har känt. De känns så unga men egentligen inte mycket yngre än vad vi var då.

Bakom mig hör jag: ”Jag har en känsla av att jag kommer att bli väldigt skadad”, varpå kompisen svarar att han kommer ju att ha kul. Tjejen bredvid föreslår att han ska ställa antalet blåmärken mot hur bra Skitarg är, det känns underförstått att stockholmarna kommer att vinna. Den logiken. Kan inte annat än småle åt minnen av smutsiga moshpits. Hur lilla jag flög som en vante mellan stenansikten i tuppkam och skinnjacka. Men här är det ändå städat och lugnt. De pratar om vad de ska få se, hånglar och skojbråkar med varandra.

Så öppnas dörrarna och de runt 200 personerna i lokalen väller in. På scenen hoppar clowner och corpsepaintade musiker fram. It’s on. Det är en salig blandning av hård metal och melodiska refränger, baktakter och cirkusmusik. Först tänker jag att de har säkert roliga texter men jag hör dem ju inte! Sedan kan jag inte annat än att gilla deras tokroliga dockteater med sjungande hästhuvuden och gummisnoppar. De förväntansfulla rösterna utanför behövde alltså inte bli besvikna.

När jag står där bak och smattrar bilder delar sig plötsligt publiken och den bakre halvan tar tre steg bakåt. Min dubbelt så gamla hjärna förstår först inte, men sedan ljusnar det: nu blir det moshpit. Men jag blir lite besviken, den blir ganska tam och löser snart upp sig. Men å andra sidan är det drogfritt och de verkar inte särskilt arga. De har kul, riktigt kul. Jag måste erkänna att jag också har det. Ingen kan säga något annat än att Skitarg bjuder på hela sig själva. Vid ett tillfälle kommer deras merchandiseansvarig Vulva Tvärilsk upp på scenen och meddelar att ”vi har inte så mycket blod på oss, det är för att jag inte har mens”.

När sista låten har spelats går publiken igång och ropar ”EN GÅNG TILL!” och när ljuset tänds, tänds också hoppets låga. Men det är bara ljusteknikern som retas, tänder och släcker osäker på om de faktiskt kommer tillbaka. Men snart kommer Barnet upp på scenen. Jublet dånar i lokalen. Han meddelar: ”Vi är gamla gubbar, men vi kommer ut och signerar era grejer”. Jag kanske inte är äldst i lokalen ändå tänker jag tills jag tar en till titt på Barnets nerblodade Justin Bieber-tröja och tänker tillbaka på viftandet med den gigantiska gummisnoppen.

Kanske skulle en skaffa ett alter ego ändå. Läste att någon medlem i Skitarg är musiklärare på dagarna. Undrar vem det kan vara av Barnet, Varulf, Necrofilip, Don Foster, Doktor Tyr,  KamoufLars och Krprl Sigge Hall. Jag skulle gärna haft någon av dem på musiklektionerna, alla hade kunnat få ett artistnamn och slå på trummorna som om det inte fanns någon morgondag. Det var det jag drömde om när jag var femton.

av Camilla Mortyr